Bakgrund

I höst kommer jag att åka tillbaka till kitesurfingparadiset Cumbuco där jag spenderat 4 säsonger. Jag har rest runt ganska mycket i världen, men detta är nog en av de platser som påverkat mig starkast. Cumbuco är nämligen ett paradis i förklädnad. På ytan har Cumbuco allt som en kiteturist kan önska. Turkost vatten, vita stränder och mycket vind. Men skrapar man bara lite på denna yta så ser man den totala misär som många av människorna lever i. Lika mycket som Cumbuco fyllt mig med lycka har det fyllt mig med ilska, vrede och sorg. Jag blev starkt påverkad av att se under vilka svåra sociala förhållanden många utav barnen växer upp.

Vid flera tillfällen har jag sett ungdomar på rad ståendes med särade ben och händerna bakom huvudet medan polisen riktat laddade vapen mot dem. Detta mitt på det lilla torget som utgör kärnan av den lilla byn. Här både säljs och brukas droger av alla dess slag, alltifrån cannabis till crack. Det är även här, bland missbruk, knarklangare och maffiamedlemmar, alla små oskyldiga barn och ungdomar hänger på kvällarna.

Eftersom jag kitesurfar och hänger på stranden hela dagarna har det varit svårt att undvika att bli charmad av alla fantastiskt härliga brasilianska barn och ungdomar. Jag, som inte ens vill ha barn och på min höjd kunnat tänka mig att adoptera en 18 åring för att kunna få barnbarn, har varit läskigt nog inne och snuddade på tanken om att barn inte är så dumt när allt kommer omkring. I alla fall när man kan låna dem.

Dessa underbara barn och ungdomar kom att bli några av mina bästa vänner i Cumbuco. Vetskapen att flera av barnens föräldrar är narkotika- eller alkoholmissbrukare, involverade i maffian, lever på att råna turister eller är extremt fattiga gör ont i hjärtat och man förstår vilken skyddad värld man lever i här hemma. Allt jag varit med om under mina nio år som behandlingsassistent, med både narkotikamissbrukare och ungdomar med sociala problem, bleknar i jämförelse.

Cumbuco är inte bara en svår miljö för att barn att växa upp i p.g.a. av alla tidigare nämnda sociala problem. Det är också en svår kulturkrock med alla turister. Barnen ser turister komma dit och spendera sina pengar. Eftersom Cumbuco är ett kitesurfingparadis är det inte ovanligt att folk åker dit och kör en säsong med kitesurfing utan att arbeta. Det barnen inte ser är att dessa människor sliter med arbete hemma för att kunna göra en sådan resa möjlig. Istället för att lära sig vikten av att själva arbeta för att tjäna pengar lär de sig att tigga. Eller än värre, ser hur föräldrar eller andra runt omkring dem gör och rånar turister, då de vill ha vad turisterna har.

Summering av 2007-08

Tankarna började snurra när jag var i Cumbuco om att återvända för att starta ett projekt med dessa barn, där kitesurfing, skola samt framtiden var involverat. Eftersom jag är lagd något åt det smått energiska hållet var det svårt att vänta ett helt år, då jag redan var på plats, så jag började i liten skala. Bland annat köpte jag en massa pärlor och lärde flera av barnen att göra halsband som de kunde sälja till turister. Sedan kunde de själva gå ut och äta för sina egna intjänade pengar. Det sötaste minnet jag har, är när jag sitter utanför en utav kiteskolorna och ett av barnen har gjort en downwinder med kiten från stranden längre upp. Med sig har han sin numera blöta röda väska fylld med halsband och pärlor för att kunna sommarjobba lite på stranden.

Vid flera tillfällen köpte jag och min brasilianska pojkvän nyfångad fisk som vi grillade på stranden tillsammans med kidsen. Det samtalades mycket om hur viktig skolan är. En av dagarna när jag var ute och kitade kom ett av barnen och tvingade upp mig ur vattnet. Han hade fått tillbaka ett prov som han ville visa mig. Samma kille kom sedan och visade sin cykel som han hade smyckat med mitt namn.

En av dagarna fick jag ett hugg i hjärtat när jag skulle gå hem till ett av barnen för att hämta min kitebräda som han hade lånat och upptäckte att det enda de hade som dörr var ett skynke. Det var sorgset att lämna alla dessa härliga ungar och minnen, men min beslutsamhet att åka tillbaka och starta upp något projekt blev starkare.

Summering av 2008-09

Jag hade haft en del kontakt med ett sidaprojekt som heter Realce Cumbuco innan jag återvände till Cumbuco. Margareta Winberg som var ordförande i JämtBrasilianska föreningen tipsade mig att kontakta Germanna en brasiliansk kvinna som var ansvarig för projektet i Cumbuco. När jag kom dit hade vi direkt möte där jag förklarade mina önskemål. De lånade ut en lokal till mig en kväll i veckan där jag kunde ha temakvällar gällande blan annat; Vem är jag?, Hur uppfattar andra mig?, Skolgång, Arbete, Framtid, Droger, Kriminalitet, för en grupp ungdomar. De översatt mitt program som jag tagit fram till portugisiska och eftersom min portugisiska inte hunnit bli helt förstålig fick jag även en tjej med mig som kunde hjälpa till och förklara, sen att hon inte kunde engelska var inte så noga.

Hemma i Sverige hade jag pratat mycket om att jag ville starta ett projekt i brasilien. När jag höll en kitekurs på södra koster ön träffade jag en helt fantastisk kvinna Ingegerd som äger sundets skaldjurscafe. Hon valde tillsammans med några ”fiskegubbar” att sponsra kidsen med en kite, sele och bräda.

Så för att de som var med i projektet skulle få tillgång till brädan under nästa vecka, skulle de ha gått i skolan under veckan som gått, samt medverka under tema kvällen. Det var roligt att se, en utav killarna som tidigare inte gått i skolan återvände trots att han hade sin egen kite. För honom blev det viktigt att känna känslan att han hade möjlighet att använda kiten.

Jag ordnade också flera möten där alla kiteskolor i Cumbuco var inbjudna . Jag ville starta en kiteassociation. Kite hade nämligen blivit ett stort problem i Cumbuco. Många barn hade börjat kita och gick därför inte mer till skolan. Eftersom barnen/ungdomarna inte har pengar att köpa sina egna kites är det turister som donerar sina kites när de åker hem och liknande. Jag försökte samordna en association dit turister kunde donera kites. Detta bland annat för att barnen skulle få lära sig att motprestera. Dvs att man inte bara kan få utan att man måste göra något för att få och i det här fallet, gå i skolan. Eftersom skolan hade blivit ett problem pga kitingens utveckling. Många tyckte att det var en mycket bra idé, men längre än så kom det tyvärr inte, då intresset för deltagande var lågt.

Summering av 2009-10

Då var det dags att lämna Cumbuco igen. För varje år som går så blir det bara tråkigare och tråkigare att åka härifrån. Känns mer och mer som hemma, man kommmer närmare alla härliga människor i byn. Ju fler dagar som går desto fler kids kommer och hänger i vårat hus. Ofta har vi någon av dem som käkar med oss. Ibland har vi haft lite hemkunskap där de har fått vara med och laga maten. Under säsongen hanns det med en hel del olika projekt.

Vi gjorde bland annat en tävlig för de kids som ännu inte lärt sig att kita, men kan alla möjliga trix med en bom hängades i ett träd. De visste om tävlingen ca en vecka i förväg och varje dag kom olika ungar och frågade om de kunde vara med trots att de bara kunde några trick. De var hur söta som helst, frågade om vi skulle ha en tävling för amatör och en för proffs. Killen som vann, 9 åriga Luan, fick bland annat en kitekurs av oss i pris. Kolla in filmen nedan, det är helt sjukt vad trick endel laddar på.Vad som ändå blev mest lyckat med tävlingen var att även de som inte kunde någonting skrattade, hade kul och bara var glada att de fick vara med och tävla.

Campeonato meninos do Cumbuco from Virena Andersson on Vimeo.

Vill också tacka Tom W som kom förbi med två kites här i Cumbuco. De har vi lånat ut flitigt till kidsen. Det har varit grymt bra att ha dem hos oss för utlåning istället för att ge till några av ungarna. Det har genererat i massa moralsnack och sociala färdigheter, som att inte skolka, lära sig att säga tack, be om lov, dela med sig, hjälpas åt mm mm. Det är så kul att se barnen börja bete sig, när man överöser dem med beröm när de gör saker på ett bra sätt. Tillslut är de stolta över när de kommer ihåg att tacka eller erbjuder sig att hjälpa till med saker.

Förutom allt vanligt umgänge och mycket moralprat med ungdomarna, så har jag haft förmånen att jobba extra med 6 ungar. Gunilla Dobrin som har tagit fram programmet RePulse som handlar om att lära känna varifrån känslan kommer, att stanna upp och tänka efter innan man handlar, samt att man alltid har ett val till vad man gör, var väldigt snäll och översatte sitt program till portugisiska så att jag kunde använda det här i Cumbuco. Det var väldigt spännande både för mig och de ungdomar som fick möjlighet att testa.

Arbetet med RePulsen genererade även att byns turistguider som går på tunga droger som crack mm önskade att få starta en grupp för att försöka bryta med sitt drogmissbruk. Så vi körde träffar en gång i veckan där vi bland annat talade om ”för och nackdelar med att änvända droger” och ”för och nackdelar med att sluta använda”. Deras dröm var att sluta använda droger och bli kitesurfare istället.

Som på de allra flesta platser i världen så håller det på att bli restriktioner vad gäller kitesurfing. Det håller på att bli förbud på vissa delar av stranden här i Cumbuco också då det är många badare på vissa områden. Jag, Joao och bossen på Durobeach kiteskola tog tillfället i akt och försökte att göra något bra åt situationen och körde en gratis kitekurs åt 6 st ”guarda vida” badvakter och en polisman. Tanken från oss var att de kan i preventivt syfte se om någon håller på och launcha kiten fel, hur de skall ta i en kite som kraschat på stranden eller i beachbreaket för att förhindra skador. Eftersom det inte finns någon rescueboat i cumbuco är deras dröm att i framtiden kunna kita ut och hjälpa skadade personer i vattnet, sk ”kitande baywatch”. Det kanske är lite väl högt önskat, men iaf så kommer de att kunna utföra ett säkrare jobb på stranden. Här kommer en liten film från vissa delar av kursen, är egentligen inte värt att lägga ner tid att ladda ner den, men lovade att lägga upp den, så om ni har tråkigt.

Här kommer också en liten film med min favvo unge som letade efter sponsorer så jag hjälpte honom att göra en liten film.

Set Teixeira no Cauipe from Virena Andersson on Vimeo.

Summering 2010-11

Det har varit ett fantastiskt år jag har fått vara med om. Det var så kul att komma tillbaka till Cumbuco och se vad byn själv lyckats åstadkomma sedan sist jag var där. Vad som dock var sorgligt att se var hur drogförsäljningen ökat bland många av de kids som jag tycker otroligt mycket om. En riktigt stor droglangare från Fortaleza hade valt att bosätta sig i Cumbuco vilket gjorde jobbet med ungdomarna mot drogerna svårare. Det gjorde det än viktigare att ligga närmre och prata mer med dem. Vad som också hade förvärrats var prostitutionen. Svårast att se var nog hur de prostituerade jobbade hårt på att rekrytera nya riktigt unga tjejer från byn. Samt hur de fångade upp små killar i 8 års åldern som de visade upp sig för.

Under mina tidigare år har jag haft kontakt med SIDA projektet ”REALCE” som bedrivits i Cumbuco via Olof Palme stiftelsen. Det är JämtBrasse föreningen med Margareta Winberg i spetsen som för 5 år sedan startade upp projektet i byn. I år var sista året för projektet som jag följt under 3 av dess 5 år på flera möten. Projektet har haft många framgångar, där engelska undervisning samt undervisning för att unga tjejer inte skall bli gravida gett bäst resultat. Läs mer här: http://www.google.se/#hl=sv&sugexp=gsis%2Ci18n%3Dtrue&cp=17&gs_id=du&xhr=t&q=jämtbrasse+virena&pq=jämtbrasse+föreningen&pf=p&sclient=psy-ab&source=hp&pbx=1&oq=jämtbrasse+virena&aq=f&aqi=&aql=&gs_sm=&gs_upl=&bav=on.2,or.r_gc.r_pw.&fp=604fab4252253303&biw=1279&bih=607

Vad jag har sett som svårighet med projektet har varit att de Brasilianska samordnarna (från Fortaleza) inte riktigt har vunnit förtroende hos lokalbefolkningen. I Brasilien är misstänksamhet mot högre sociala klasser mycket vanlig. Det var just detta som var otroligt roligt att se när jag kom tillbaka den här säsongen. Det hade kommit upp en egen lite organisation av byns befolkning. Jag jobbade mycket tätt med Mila som var kvinnan som drog igång. En man sponsrade med en lokal i centrala Cumbuco där Mila befann sig varje dag så att barnen kunde komma dit och leka eller prata. Jämtbrasse föreningen försökte få till ett extra år via Olof Palmestiftelsen som själva önskat ha ett sista avslutnings år. Tyvärr gick det inte igenom då de inte gick med på att byta organisation i ett  extra år efter det avslutande året. Något som var mycket tråkigt då det borde vara detta man ville åstadkomma. Att lokalbefolkningen själva organiserar sig och jobbar för att få ett bättre levnadsmiljö.

Min dröm är att starta en fritidsgård i Cumbuco, då många av barnen och ungdomarna inte har någon stans att vara på kvällarna, saknar goda förebilder eller föräldrar som bryr sig.

Under året som gick försökte jag och Joao göra så gott vi kunde för att ha en mobil fritidsgård där vi isället fick vara ute på ”fältet”.

Vi hade mycket samtal med många av barnen kring droger och drogförsäljning då det uppdagades att flera barn i 5 årsåldern levererade droger till köparna.  Vi samtalade också mycket med tjejerna var i riskzonen för att bli upplockade i prostitution.

Vi ordnade bland annat en fotbollsturnering, där vi fick en lokal konstnär att göra små fotbollsgubbar som pris till spelarna.

[Visa med PicLens]

Under sommarlovet ordnade vi tillsammans med Mila ”Crianca Feliz” (Glada Barn). Där vi målade teckningar, ordnade stafett på stranden, gick på linan, Skönhetstävling (trots att jag är helt motståndare till detta fick jag ta seden dit man kommer, då det är nåt man bara ”måste” göra i Brasilien. Jag försökte dock trycka på att det är utstrålningen som är det viktiga inte själva utseendet:) Vad som var väldigt kul att se var hur de äldre tjejerna hjälpte till att fixa i ordning de mindre.

[Visa med PicLens]

Vi ordnade också insamling och julklappsutdelning på Julafton. Joao var tomte. Det var en helt fantastiks upplevelse att se alla dessa söta barn få ta emot julklappar som familjen aldrig skulle ha råd att köpa.

[Visa med PicLens]

Vi blev även inbjudna på Capoeirans julklappsutdelning.

[Visa med PicLens]

När jag åkte hem hade de målat fantastiskt fina teckningar till mig som jag har sparat i Cumbuco:)

Som avslutning, ni får jättegärna höra av er om ni har nån kite, bräda eller sele som ni vill skänka till kidsen. Då det är svårt att skicka utrustning och jag tyvärr har ganska överfulla väskor när jag reser, så får gärna ni som planerar att resa till brasilien och har nått litet utrymmer över att ta med något, också gärna höra av er.