2011
Efter en fantastiskt fartfylld och rolig säsong i Sverige så rullade den rosa mot landvetter. Men det höll på att inte bli mer än ca 500 meter. Tur att mitt mantra ”det löser sig” sitter så hårt. Kl var runt 03.30. Vi åkte hemifrån med gott om tid för att inte få problem vid in-checkningen med våra ca 150 kg som vi packat på bästa sätt. Det var jag som körde. Jag la i min mammas knä fullt av tackkort från bröllops-, 30- och 35 års festen som vi haft. Dessa skulle postas. I mitt knä hade jag ett kuvert med mitt och Joaos pass, jag var rädd att de skulle trilla ner på golvet så jag la dem i mammas knä också. Jag glömde bara att säga den lilla detaljen till henne. Jag stannade vid postlådan, hon gick ut och slängde allt i lådan. Först fick jag bara en kall känsla i hela kroppen, sen började jag tänka. Hade inte jag lagt våra pass i mammas knä. Jo, just det. Shit, vad gör vi nu. Vid den här tiden är inte posten öppen. Vi ringde runt till massa olika nummer och tillslut blev det SOS och jag blev kopplad till Polisen. De sa att de förmodligen inte kunde hjälpa mig, men skulle göra ett försök. Joao var sjukt stressad, på något konstigt sätt så kände jag att det kommer att ordna sig, trots att tiden tickade iväg. Vi åkte bort till posten för att se om någon jobbade, men ingen lycka där inte. Vi rullade tillbaka till postlådan, en skum volvo rullade sakta fram mot oss och ut klev två poliser. Jag frågade snabbt, kom ni för att hjälpa oss, men fortsatte meningen eller tyckte ni att vi såg skumma ut då något inte stämde i deras blickar. Ja, just det svarade dem. Jag förklarade situationen, de ringde ett samtal och fick bekräftat vår situation. De sa lycka till och rullade iväg. En dryg timma hade nu gott och flera telefonsamtal med polisen. Äntligen kom en polis med verktyg. Han hade fått godkännande från posten att bryta upp lådan. Vi han knappt tacka honom, sa att vi måste åka för att inte köra olagligt till flygplatsen:). I sista stund rullade vi in på landvetter och kom till in-checkningen vid final call. Lite små svettig var jag då jag oroade mig för all vår packning. När kvinnan i disken började klaga lite kom jag precis på att Joao fick ha mer vikt eftersom han bokat biljetten från Brasilien. När vi skulle betala för kiteväskan, sa jag att det vara 70 euro vi skulle betala hon envisades med att ringa ett samtal och jag vet inte hur det hände, men behövade bara betala hälften. Jag skall aldrig glömma av mitt mantra ”DET LÖSER SIG”
Efter ca 18 timmar landade vi in i Cumbuco. Det var sent på kvällen och flera av kidsen stod välkomnande och väntade vid vårt hus. Så härligt att vara tillbaka.
