Jag och Carla var inne på en shopping sväng i Cape Town och där stod den ”MIN ” bärda. Det stod ju Virena på den, tyckte både hon och jag. Jag lyckades ändå tygla mig och intalade mig själv att jag inte behövde en surfbräda till, så jag åkte hem utan brädan. Superstolt!  Sen var det som när man är nyförälskad. Jag kunde inte sluta tänka på den. Efter ett par dagar hade jag  intalat mig själv något helt annat. Nu var det helt plötsligt jätte viktigt att jag köpte en ny surfbärda, så  jag fick be min polare Melvyn skjutsa in mig för att köpa min nyvunna kärlek.

Prognosen visade vindstilla i Cape Town, så vi tog ledigt från kiteskolan och drog iväg på en liten roadtripp. Vi hade sjukt roligt trots att vi råkade ut för lite missöden på vägen. Sent på kvällen, några mil innan vi var framme, lyckades vi köra in i ett piggsvin. Ja, det var först dagen efter som vi fattade vad som hänt. Bilen hade fått punka och i däcket satt stora svartvita taggar på två decimeter. Inte nog med det, så var första natten bara i sig, ett äventyr. Vi kom fram till campingplatsen när det redan var mörkt och med full vind. Vi försökte sätta upp vårt 12manna tält. Det gick ju sådär, vi fattade inte riktigt hur det funkade och gav upp efter någon timmes kaotiskt försök. Det slutade med att jag lade mig i baksätet på bilen, Melvyn sov på ena tält delen och Wiliam på andra.

Nästa dag fick vi helt underbar kiting. Jag var överlycklig, för här var det varmt i vattnet, så det blev nästan brassesurf, i boardshorts och linne. Så himla skönt. Det blåste på riktigt bra och jag var lätt överriggad på min 7a. Men shit vad kul det var. Det var fler från Cape Town som hade gjort samma resa som oss, så vi hade skönt häng med de andra.

Om vi lyckades få punka på ditvägen, skulle vi väl självklart lyckas på hemvägen också. Vi sotod i valet och kvalet om vi skulle gena över en lång grusväg full med sten eller köra några mil extra för att köra på bra väg. Äh, sa jag klart vi inte får punka. Killarna tyckte vi borde köra runt eftersom vi förbrukat reservdäcket. Jag stod på mig och fick min vilja igenom. Självklart hann vi bara köra nån halvmil och pang. Där gick nästa däck. Tack och lov stannade en bil på den ödsliga vägen och lånade ut ett aldeles för stort däck som vi kunde använda till närmsta reparation. Så allt slutade gott, trots lite omvägar:)

 

Det fantastiska med Cape Town är att det alltid finns något att göra vindstilla dagar. Där slår det Cumbuco med hästlängder. Fast å andra sidan så får man tvinga sig till vilodagar eftersom det aldrig är vindstilla i Cumbuco. Så det är som pest eller kolera fast i positiv mening.

Men är man då i Cape Town en vindstilla dag så får man verkligen passa på att utnyttja den fantastiska naturen. Jag hade träffat på Carla, fotografen från Spanien som jag hängde med i Cumbuco. Hon hade också dragit till Cape Town. Bodde i ett tält där jag skulle ha bott. Så himla kul. Hon och jag tillsammans med en kille som också bodde på Salty Crax traskade upp för Lions Head. Lägger upp lite bilder som Carla del Moral tog. Hoppas att ni kan få lite känsla av hur fantastiskt det är att få motion och dessa vackra vyer på samma gång.

Det var sorgligt att läna Cumbuco och Brasilien, men den här gången viste jag att jag defenitivt skulle komma tillbaka. Nu var det dags för nygamla äventy. Åkte hem till Sverige under två dagar och då var det minst sagt pressat schema. Hann i sista hast packa om väskan och så var det dags att landa in i Sydafrika. Hade precis på kvällen innan jag drog mailat Hostelet Salty Crax, där jag bott och frågat om jag kunde ställa upp ett tält hos dem, som jag hade haft året innan. No problem, och de skulle komma och hämta mig vid flygplatsen.

När jag gick ut från planet blev jag glatt förvånad när jag möttes av min livscoach Melvyn. Killen från Liverpool som året innan hade övertalat mig att sticka till Egypten och bli kiteinstruktör. Jag visste att han var där, men hade tappat kontakten med honom i ett par dagar. Han och en kille som hette Nicki körde mig till deras hus, där jag fick bo. Det var fyra grabbar som jobbade som instruktörer på den skolan jag skulle jobba. Det här var ju helt super, ett superschysst hus, precis vid stranden där vi kitade. Kunde inte bätte bli och ett kul gäng att bo med.

 

Ja, det skulle vara nån freestyle tävling i Cumbuco. Jag hade bestämt mig att inte vara med, då jag är sån sjuk tävlingsmänniska och inte tycker att det är kul och tävla om man inte vinner. Kidsen höll på och tjata på mig, du måste vara med Vivi. Varför skall du inte tävla mm. För dem var det ju jättestort och jättekul att det skulle vara tävling. Dagen innan gick jag ut och tränade lite i havet, hade  ju nästan bara kitat i lagunen det sista, vilket är helt annorlunda. Jag fick fick en ganska go känsla i kroppen, så jag började fundera på att kanske vara med iaf. Jag hade ju aldrig tävlat innan och hade ingen aning om hur det gick till. Jag tänkte ”Man kan ju alltid vara med för att lära sig hur en tävling går till” och så kunde jag släppa lite på min krav. Ja, ja, jag bestämmer mig imorn tänkte jag. 

Nästa morgon så var det bara att bekräfta vad jag tänkt kvällen inna, ok, jag kör. Vi satt hela dagen och tittade på herrarna och kidsens tävling och väntade på att vinden skulle tillta något. Tillslut var jag så seg efter att ha suttit i solen hela dagen, så jag började tappa sugen på att tävla. Sen sa det bara pang, utan förvarning. Om 10 min börjar vi damernas tävling. Shit nu blev det stressigt, fixa i ordning kiten som legat på stranden hela dagen och börja ladda. Jag hade ju ingen kolla på flaggor och likande som markerade när tävling börjar och slutar, men stack ut i första heatet mot 3 andra tjejer. Vinden hade ökat och vips så var jag överriggad på min 9a, men det var bara att köra. Kraschade hur mycket som helst men gick iaf vidare till finalen. Ett heat till med 4 andra tjejer och sen var det dags för final. Det var sådant tempo på allt, att jag hade knappt märkt att tävlingen var igång och så var det över. Iof, helt hade jag inte missat det, då Joao frågade om mitt hjärta höll på att hoppa ur, när han kramade om mig innan finalen. Jag var så sjukt nervös.

Vi fick inte reda på resultaten förän nästa dag. Jag var helt övertygad att det inte hade gått så bra, då jag tyckte att jag hade krashat lite för mycket då det var grymt mkt power i min kite. Tvåan och trean blev uppropade. Kvar stod jag och tjejen som jag trodde skulle vinna, så jag fattade inte ens att de ropade upp mitt namn, när ettan skulle upp på pallen. Kidsen fick säga till mig, gå fram nu då, det var ju du som vann.

När hela spektaklet var över så kom jag iaf fram till en sak. Det viktigaste för mig var inte att jag vann, utan att bli så peppad till att lära sig nya trick oc träna mer.  Och att det var så kul att under 8 minuter bara mata så mycket trick man kunde. Det spelade ingen roll om det var byigt eller om man var överriggad, fegade man så blev det heller inga poäng. När man är ute och åker själv så blir det lätt, nej nu kom en by, nej nu kom ett chop, nej nu kom nån för nära, man hittar hundra anledningar till att inte skicka. Det var en sjukt skön adrenalin kick!

Här kommer lite bilder från några kurser jag hade i brasseland. Ville väl egentligen bara visa att det inte är så svårt att lära sig att kita. Min äldsta elev, en härlig man i sina bästa 67 år:) Och minstingen en kille från Argentina som var 9 . Sen slank det med en bild på en svenska, för att visa att det är grymt att åka till Brasil för att lära sig kita. Så hör gärna av er om ni vill lära er att kitesurfa i Paradiset Cumbuco.