BLOGGEN

Nu har Wild Kite Life landat in i Sverige igen. Lördagen den 5/5 2012 blev årets kurspremiär i Getskär. Efter en varm, solig, och blåsig säsong som blev lite förlängd i Brasilien har vi nu hoppat i vattnet även här. Tyvärr så lite orutinerat glömde jag kameran så det finns inga bildbevis:( Men ni får lita på mitt ord. Jag kan bara säga att det var kallt. Dock inte så kallt som jag trodde att det skulle vara, så nu är det bara att tuta och köra. Skall kanske tilläggas att måndagen samma vecka kitade jag i 28 gradigt vatten, så att jag tyckte att det var lite kyligt behöver inte betyda att ni tycker det. Och det bästa av allt, det blir bara varmare:)

Här kommer en film från en helt fantastisk säsong i Brasilien. Kom och hälsa på nästa säsong vettja:)

Här är en film om vår lilla vän Luan Lucas. För två år sedan vann han en tävling som vi organiserade där det handlade om att göra trick på en bom som hänger i ett träd. Vi tyckte att Luan var värd att börja kita så vi lärde honom. Nu två år senare är det han som lär mig nya trick:)

Den som kommit upp i sin bästa ålder och funderar på att börja kitesurfa, behöver inte vara orolig för att vara för gammal. Här är en lite film från vår spanska vän som vi lärt kitesurfa i Brasilien. Han är dock inte den äldsta vi lärt. Så det finns hopp för alla:) Det kanske bara tar lite längre tid.

Jag fick äran att hålla en riktigt rolig kurs. En elev från Sverige blev så biten i kitesurfing att han lurade med hela familjen till Cumbuco. Ebba med sina unga 10 år var en riktigt modig tjej. Kitekontroll kunde vi träna på stranden, men när det var dags för bodydrag var det havet som gällde. Vi lyckades pricka in en dag med stort beachbrake. Ebba var fastkopplad i min sele när vi var på väg ut igenom vågorna och Ebba piper ”vågorna är läskiga”. Snart är vi på andra sidan sa jag bara och drog oss ut, flyttade över kiten till Ebba och hon fick testa sina första meter av bodydrag. När vi kom tillbaka till land hörde jag inte ett pip mer om att vågorna var läskiga utan hon ville bara ut igen och igen. När det var dags för brädan förflyttade vi oss till lagunen där hon gjorde stora framsteg och gled fram på vattnet. Tack Ebba för en fantastiskt rolig kurs och hoppas att få se dig på vattnet hemma i Sverige till våren.

Efter en fantastiskt fartfylld och rolig säsong i Sverige så rullade den rosa mot landvetter. Men det höll på att inte bli mer än ca 500 meter. Tur att mitt mantra ”det löser sig” sitter så hårt. Kl var runt 03.30. Vi åkte hemifrån med gott om tid för att inte få problem vid in-checkningen med våra ca 150 kg som vi packat på bästa sätt. Det var jag som körde. Jag la i min mammas knä fullt av tackkort från bröllops-, 30- och 35 års festen som vi haft. Dessa skulle postas. I mitt knä hade jag ett kuvert med mitt och Joaos pass, jag var rädd att de skulle trilla ner på golvet så jag la dem i mammas knä också. Jag glömde bara att säga den lilla detaljen till henne. Jag stannade vid postlådan, hon gick ut och slängde allt i lådan. Först fick jag bara en kall känsla i hela kroppen, sen började jag tänka. Hade inte jag lagt våra pass i mammas knä. Jo, just det. Shit, vad gör vi nu. Vid den här tiden är inte posten öppen. Vi ringde runt till massa olika nummer och tillslut blev det SOS och jag blev kopplad till Polisen. De sa att de förmodligen inte kunde hjälpa mig, men skulle göra ett försök. Joao var sjukt stressad, på något konstigt sätt så kände jag att det kommer att ordna sig, trots att tiden tickade iväg. Vi åkte bort till posten för att se om någon jobbade, men ingen lycka där inte. Vi rullade tillbaka till postlådan, en skum volvo rullade sakta fram mot oss och ut klev två poliser. Jag frågade snabbt, kom ni för att hjälpa oss, men fortsatte meningen eller tyckte ni att vi såg skumma ut då något inte stämde i deras blickar. Ja, just det svarade dem. Jag förklarade situationen, de ringde ett samtal och fick bekräftat vår situation. De sa lycka till och rullade iväg. En dryg timma hade nu gott och flera telefonsamtal med polisen. Äntligen kom en polis med verktyg. Han hade fått godkännande från posten att bryta upp lådan. Vi han knappt tacka honom, sa att vi måste åka för att inte köra olagligt till flygplatsen:). I sista stund rullade vi in på landvetter och kom till in-checkningen vid final call. Lite små svettig var jag då jag oroade mig för all vår packning. När kvinnan i disken började klaga lite kom jag precis på att Joao fick ha mer vikt eftersom han bokat biljetten från Brasilien. När vi skulle betala för kiteväskan, sa jag att det vara 70 euro vi skulle betala hon envisades med att ringa ett samtal och jag vet inte hur det hände, men behövade bara betala hälften. Jag skall aldrig glömma av mitt mantra ”DET LÖSER SIG”
Efter ca 18 timmar landade vi in i Cumbuco. Det var sent på kvällen och flera av kidsen stod välkomnande och väntade vid vårt hus. Så härligt att vara tillbaka.

Ville bara tacka alla er underbara elever för en helt fantastisk säsong. Har varit fantastiskt att få träffa så många härliga människor. Som fyllt på mig med massa positiv energi. Måste också säga att jag har hopp om läkarkårens framtid, nu vågar man ju hamna på sjukan. Gäller bara att hitta rätt:)

Här kommer en liten sammanfattande snutt från sommaren. Ha det underbart och kom gärna på vår Camp i Brasilien!

Tjohooopp!
Vilken underbar sommar om man är kitesurfare:) Vanligt folk skär väl sig i armarna, men för oss vindburna har det ju blåst i massor:) Här kommer lite fler bilder från härliga dagar på vattnet. Ber om ursäkt för er linsluser som jag inte lyckats fånga. Inte alltid jag kommer ihåg att få kameran med:(. Hoppas att få se er alla på vattnet igen;)

Försommaren har bjudit på massa fin vind. Vi får bara hoppas att den håller i sig nu när värmen är på intrång:) Jag har redan haft massa härliga elever som sprudlar av energi. Vid några tillfällen har jag kommit ihåg att fota lite så här har ni lite bildbevis:)

Dagen innan midsommar var det fin vind. En av eleverna kom med sin snyggt stripade bil ”paintballfabriken.se”. Något jag varmt kan rekommendera er att testa om ni får tråkigt i sommar när ni väntar på vind. Har inte kört i Sverige än, men körde i Egypten i en spökstad bland ruinerna och det var sjukt adrenalinframkallande. Med på bild är också Kristoffer Vaske en barndomskompis som gick kurs förra sommaren. Han bor dessvärre i Stockholm men kom och besökte västkusten och fick lufta sin kite:).